Söndag den 28/8 tog vi en promenad ner till fotbollsplanen för att titta på match. Hade lite sammandragningar under matchen, men inte nå mer än vanligt.
Efter matchen så åkte vi för att handla godis och på väg hem stannade vi till hos svärföräldrarna. Väl hemma så intog vi soffan för att spela Wii, Donkey kong.

Runt 22.30 tog vi en kvällsprommis med hunden och det började då mola i min rygg. Vi trissade på varandra om att det kanske var dags att föda, vilket var "omöjligt" eftersom det var första barnet så vi skulle ju garanterat gå över tiden. Molandet kom med jämna mellanrum så antog att det var värkar. Klockade värkarna och det var 2 minuter mellan värkarna. 2 minuter? Måste ha gjort fel. Provade igen, 2 minuter...

23.30 gick vattnet och det var nu dags att inse att vi snart skulle bli föräldrar. Ringde till förlossningen som sa att jag skulle komma in till kl 8 på måndag morgon för en undersökning, om det inte var så att det blev för jobbigt att stanna hemma under natten, för då var det bara att komma in.
Efter att jag lagt på med förlossningen så ökade styrkan i värkarna så kröp ner i ett varmt bad ihopp om att kunna sova en stund sen.
Chrille satt i badrummet och klockade mina värkar medans jag badade. Han fick det också till att det var 2 minuter mellan värkarna. Och då började tjatet om att vi skulle åka, där var vi inte riktigt överens. Tyckte att vi kunde vänta lite eftersom att det brukar ta tid när det är första barnet och jag hade inte allt för ont, men jag fick ge med mig då min bättre hälft spottade och fräste pga att jag var lite väl vrång :)

Under bilresan ner till Gävle satt jag mest tyst och försökte koncentrera mig på att andas genom värkarna. 2 mil utanför Gävle öpnnade jag munnen för första gången under hela resan och bad Chrille att gasa lite för att det började trycka på nedåt, plattan i mattan.
01:40 kom vi in på förlossningen. Fick komma in på förlossningssal direkt och dom kopplade på en CTG-kurva. BM sa att jag inte hade några regelbundna värkar så hon trodde att jag fortfarande var i latensfasen. Just i den stunden kände jag att om det skulle bli värre än vad det var så här så tänkte jag inte föda barn. Jag bad att få smärtlindring för nu hade jag riktigt ont. BM var tvungen att undersöka mig först för att se att förlossningen verkligen var igång, ananrs kunde jag inte få någon smärtlindring.

Hon undersökte mig och kollade mig i ögonen och berättade att jag inte skulle få någon smärtlindring, för jag var fullt öppen så det var bara att börja krysta. Sagt och gjort, drog till med 4-5 krystningar och sen var hon ute, våran lilla Tone.  Där låg jag med världens finaste dotter på bröstet och all smärta var som bortblåst.

Jag hade nu min egna lilla familj. Jag, min fina sambo och våran vackra dotter, familjen Rödin/Danielsson. <3